Hösten är början till någonting nytt

Våren är full av aktivitet, en slags utåtriktad aktivitet. Alla människor som djur, vill vara utomhus, vädrar efter en partner, vill växa, resa...

Hösten är likaledes full av aktivitet, inåtriktad aktivitet. Man vill sitta framför brasan, förkovra sig, frön och rötter bäddar åt sig ner i jorden för att klara den långa vintern. Ekorren fnattar omkring för att hitta mat att fylla sin förråd med.

Och vemodigast av allt är när fåglarna flyger bort. När tranorna ropandes(hmmm, säger man så?) flyger bort, söderut, då vill jag alltid börja gråta. För när det är så fint och vemodigt. Vi ses igen på våren, tänker jag alltid.

Det nya året borde börja i september. För i januari är ju allt dött, stelt, mörkt, främmande. Hur kan man börja med någonting nytt då?

Själv försöker jag få ihop en framtida vardag som jag klarar av. Min vana trogen vill jag börja med allt. Så till den milda grad att jag blir superstressad.
En sak i taget är min melodi.

ett lönnblad
en akvarell av Linnéa
och på måndagen börjar min konstskola. Gääääck, jag är nervös.

vackert buske som jag inte kommer ihåg nu vad det var
Det är inte körsbärskornell men nånting med körsbär.