Tror nästan att jag kanske tar en paus. Fast varje gång jag tänker det så vill jag plötsligt blogga igen.
Det som upptar väldigt mycket mina tankar just nu är att min äldsta blir myndig. Han blir vuxen, han står på sina två egna, spinkiga ben.
Vart har åren tagit vägen? Aj, jestas vilken hönsmamma jag är. Jag är mycket mer hönsmamma nu än när barna var små. Då var jag aldrig orolig. Jag var ju alltid med, ingenting kunde ju hända dem. Jag hade det under kontroll.
Nu skall de skapa egna mönster(he-he ser ni vart jag vill komma), egna system. Jag har egentligen inte så mycket att säga till mer. Han kan ju konsultera mig som är ett proffs på livet. Fast det tycker ju inte han.
Vad han än gör, helt oberoende, är det fel i mina ögon. Eller kanske inte fel men en orsak för mig att vara orolig.
Han tar körkort nu. Jag är helt säker att han kör som en dåre.
En dåre kommer jag att bli, jag måste helt enkelt sluta upp med att vara så besatt av mina egna ungar.
 |
| 18 år |
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar